Loja

"Din hand hann nå min innan jag gick där i från, och ditt grepp om den drog mig tillbaka. Ljuset från lägerelden speglades i dina ögon och jag såg hur små salta tårar trängde fram i ögonvrån. Du drog undan en hårslinga ur ansiktet och sa med ansträngt lungn röst;
"Varför ska vi bry oss om folk som inte kan acceptera? Gör deras ord mer ont än vad mina känslor betyder?"
Jag slöt ögonen, nej självklart inte, du är den viktigaste. De är den ända i världen. och jag visste att även fast jag aldrig utanalde orden var de förstådda.
Så var det, vi fanns, inga andra, och inga fördommar skulle kunna bryta sig emellan, de ända som kan göra slut på det är vi. "


Ni får tycka att jag suger på att skriva och att den här texten är sämst i världen. Det är faktiskt en del ur min ända "riktiga" kärleksnovell och jag är dålig på att beskriva sånt i känslor. Meningen med den är att man inte ska veta vad för fördommar som riktas mot de både genom novellen, det får man reda på i slutet. Man ska inte ens veta vad de heter. För all kärlek är ju sann kärlek och all kärlek ska värderas lika.