Loja

Vi har väll alla varit där någon gång. För en del av oss är det något som alltid kommer att minnas, så är det nog för mig. Känner ni igen er, någonstans i ert minne, att ni kanske stått framför spegeln i ert rum och provat tröja efter tröja i jakt på den rätta? Hur ni tänk; "Nej, den här kan jag inte ha, de kanske tycker jag ser ful ut då!", och hur ni sedan valt ut de tråkigaste och vanligaste som ni kan hitta i garderoben? Hur man egentligen tänkt att man ser ut som världens tråkigaste människa, men att ifall man ser hur dem på det nya stället är klädda kanske man få en inblick av vad de kan tänkas acceptera, och ifall de verkar vara okej att vara klädd hur man vill där så kan man komma med sin egen stil nästa dag och låsas som man inte orkade bry sig så mycket dagen innan?

Jag har varit där. Dagen innan starten på västbergaskolan. I början av sjuan, may i add, stod jag där framför spegeln i mitt rum. Jag minns hur halva garderoben låg på sovrumsgolvet och alla provade toppar var ut och in lite och låg här och var i hela rummet. Jag var på mycket dåligt, nervöst humör och skrek gång på gång; "Mamma, jag har inga kläder!". Till slut hittade jag en väldigt tråkig och normal, röd t-shirt med silvertext och min storasysters vita sheep monday. Jag kände mig så normal och tråkig. Jag suckade och titta ner på golvet där min knallgula tyllkjol låg. Men vände bestämt på huvudet och sa till mig själv att den fick vänta.

När jag blickar tillbaka på mitt nervösa, trettonåriga jag kan jag inte förstå på något sätt att det var ynka tre år sedan. Idag skulle jag satt på mig tyllkjolen utan att tveka. De som väljer att inte acceptera mig för mitt yttre har inget att göra i mitt liv över huvud taget. Jag kanske låter väldigt självsäker. Men efter mobbning som delvis grundades på att jag vågade sätta på mig den där kjolen så har jag insett att en del människor är svin, och de människorna mår förhoppningsvis sämre än jag gjorde under mitt första högstadieår.

Ni kanske suckar nu och tänker; "Jaha, det här är clownen, apans blogg, den där fula...Vad heter hon på riktigt?". Ifall ni som bestämde er för att jag var så otroligt ful i den där gula tyllkjolen någonsin läser det här kan jag bara säga att ni inte lyckades. Ni nådde inte målet ni helt uppenbart ville nå, jag mådde aldrig så dåligt som ni ville att jag skulle må, och ifall ni är besvikna kan jag bara säga att den dagen ni växer upp och skaffat er lite fler hjärnceller hoppas jag att ni inser vad ni gjort, för jag mådde ändå dåligt.

I slutet av nian la alla i klassen på varsitt leende och var trevliga mot varandra. Vi önskade varandra ”trevlig helg!” och så vidare. Vi pratade med varandra på ett annat sätt under lektionerna och jag hörde bara ”apa” om mig själv en endaste gång, men jag tog det, i hennes ögon med en nypa salt, tänkte alldeles för mycket den kvällen, blev uppmuntrad av en väldigt fin vän och hade något att skratta åt dagen efter. Nu ska jag inte byta ämne. Det jag försöker säga är att de där sista, kämpande månaderna på högstadiet gjorde många sitt bästa för att byta ut de dåliga minnena mot något bra, och även om jag tyckte det var kul att alla i klass 9b kunde vara någorlunda trevliga, så log jag åt deras försökt att få de dåliga minnena utsuddade. För jag kommer aldrig glömma allt de gjorde, även fast jag inser att många växt till sig. Om någon av er läser det här hade ett förlåt gjort mer än ni anar.

Och jag lovar er, att idag är jag tusen gånger lyckligare än ni förhoppningsvis någonsin kommer bli.

Ska jag kalla det här för en krönika eller? Jag vet inte… (skriven på 20 min, på ett ungefär, ledsen för slarvfel då)