Loja

Jag glömde min mobil hos RebbcBecka, men orkar inte gå tillbaka. Jag är duktig nog att överleva en kväll, natt och morgon utan den.

Jag är inte beroende...än!

Jag kollade in på Bubbleroom och hittade, precis som alltid, massa fina saker. Det är synd att det är så svårt att handla över internet när man är under 18 år, för mina föräldrar är inte så jätteglada på internetköp, speciellt med tanke på att jag hittar nya saker hela tiden som jag tjatar på de stakarna om. :P



Den här kanske kan tyckas är lite tråkig, men jag tyckte om de små detaljerna och det är alltid bra att ha något "basplagg". Sådant gillar Lovisa.



Den här är jättegullig den också och jag är förälskad i "Hallonfärgen", rosetten som ska sitta under brösten är också en fin detalj. Tänk den med min gråa bolero..hihi. <3



En väldigt rolig och gullig t-shirt som jag verkligen skulle vilja ha! Jag vet dock inte hur den skulle sitta på mig eftersom mina höfter är så breda. :)

Det var inte allt, men de bästa topparna, tror jag. :)

Jag kommer aldrig någonsin kunna bli nöjd med mig själv, jag är liksom förstörd för länge sen. Tanken på att se mig själv i spegeln utan att bli arg på sig själv kommer aldrig bli mer än bara ett minne. aldrig.

De sägs att självkänsla byggs upp med tiden, att man lär sig acceptera vem man är och vara stolt över det. Att man hittar sig själv i tankeröran tillslut, och aldrig mer behöver gå vilse i röran man själv skapat i sitt huvud. Folk påstår, att de kommer en dag då man inte behöver gråta om kvällarna längre, bara för att man aldrig kan känna sig trygg, att de faktiskt kommer att bli bra, att de onda ska ta slut.
Men när?

Jag minns mig själv som trettonåring, jag i ett miniformat som ännu inte behövt möta tonårens baksidor. Som inte förstod ordet död. Men som inom en snar framtid skulle önska att just jag drabbades av det. När jag började västbergaskolan sa jag till mig själv "I den nya skolan ska jag skaffa vänner och aldrig ska någon vara på mig för den jag är". Så naiv jag var.

Men hur skulle jag veta? Jag trodde att jag skulle få vänner och bli accepterad. Jag önskar någon som gick i Västbergaskolan under samma tid som jag fick läsa det här. För ni gjorde mitt sjunde skolår, det året jag trodde allt skulle bli bra, till det värsta året i mitt liv.
Var du någon av dem som skrattade åt min gula kjol? Gav mig nedvärderade ord? Kallade mig "apa"? Sa att jag var ful?
Eller var det ni som stod och såg på? För fega för att gå fram och säga "hej"? eller säga åt idioterna att sluta?
Egentligen spelar det ingen roll vad ni gjorde. Ni gjorde mitt liv till ett helvette allihop.
Jag tror nog att jag aldrig kommer förlåta er helt och hållet, vad ni än säger.
Eller visa dagar, kanske.

Men ni förstörde min självkänsla. Slog sönder den tillsammans, precis som om jag vore en ömtålig spegel. Jag slogs i bitar under åren 2006-07, jag är inte riktigt hel igen, men mer hel än då, i alla fall.
Och en del kvällar är värre än andra, en del kvällar får mig att minnas mer.

Jag önskar att självkänsla gick att köpa på ebay.

När den bilden togs var jag tretton år gammal och hade just bestämt mig för att byta skola. Lovisa, sommaren 2006, 13 år gammal.