Loja

Jag sitter just nu och kollar på Harry Potter och äter Marabou, Smilla ligger i knät och är mysigare än mysigast. Hon verkar väldigt trött idag för hon bara ligger på olika ställen och sover, vilket kommer resultera i att hon kommer leka hela natten och väcka hela huset, haha<3
Men vi älskar henne ändå. <3


I helgen ska jag paddla med några kära vänner. Bland annat Ellen, Frida, Nora och Josefine, efter blir det mysfika. Skriver mer när jag orkar.




Visst är smilla söt? Och visst är den där bilden fin? En av de få jag är stolt över. :)


Godnatt!

Är något jag är SJUKT trött på. Jag har redan blivit klassens "pluggis" och "nörd", bara för att jag gillar att läsa och diskutera. En i klassen har tydligen sagt att jag är en tråkig nörd, vilket gör mig föööööörbannad!

Han känner inte mig, han vet inte NÅGONTING om mig. Han vet de ytliga sakerna. Det där alla lägger märke till. Att jag gillar att läsa, sticka och Harry Potter. Men ingenting annat. Varför en del människor bestämmer sig för att gå efter första intrycket kommer jag aldrig förstå. Mitt första intryck av honom var att han var lite konstig för han verkade irritera sig på en del första dagen i skolan, men bestämde mig för att inte dömma honom, det har jag inte gjort än heller.

Men det är drygt att bara dömma så där! ):

Jag lägger aldrig ut bilder på mig själv har jag kommit på, och för de som inte vet hur jag ser ut- nu gör ni det :)




Idag har jag städat och försökt skriva- men har inte kommit igång. Vad tyckte ni om det korta stycket jag la ut därnere?

Vad ska man göra när skrivandet inte kommer igång?

Det mest negativa med att bo i svergie är att det inte finns några Harry Potter- saker att köpa! Jag drömmer mig runt på ebay (som jag tyvärr inte får köpa ifrån, under 18).

kolla vad mycket fiiiint!









Det är när man vill köpa sånt här man ska bo i USA!!!!!! Men annars vill jag inte bo i usa...

"Din hand hann nå min innan jag gick där i från, och ditt grepp om den drog mig tillbaka. Ljuset från lägerelden speglades i dina ögon och jag såg hur små salta tårar trängde fram i ögonvrån. Du drog undan en hårslinga ur ansiktet och sa med ansträngt lungn röst;
"Varför ska vi bry oss om folk som inte kan acceptera? Gör deras ord mer ont än vad mina känslor betyder?"
Jag slöt ögonen, nej självklart inte, du är den viktigaste. De är den ända i världen. och jag visste att även fast jag aldrig utanalde orden var de förstådda.
Så var det, vi fanns, inga andra, och inga fördommar skulle kunna bryta sig emellan, de ända som kan göra slut på det är vi. "


Ni får tycka att jag suger på att skriva och att den här texten är sämst i världen. Det är faktiskt en del ur min ända "riktiga" kärleksnovell och jag är dålig på att beskriva sånt i känslor. Meningen med den är att man inte ska veta vad för fördommar som riktas mot de både genom novellen, det får man reda på i slutet. Man ska inte ens veta vad de heter. För all kärlek är ju sann kärlek och all kärlek ska värderas lika.

 

På många sätt är jag medveten om att jag är barnslig för min ålder. Det bästa, för mig, men vintern är att åka pulka, ha snöbollskrig och sedan gå in och dricka te och äta limpa. Jag älskar att leka "barnsliga" lekar so Maffia och Fotleken. Jag sparar pengarna i en färgglad burk som står på skrivbordet för att inte slösa dem på godis. Till råga på allt är min datorskärm fullspäckat med klistermärken.

Men jag tror (eller hoppas i alla fall) att jag kan (och är) lite mogen också. Jag har varit aktiv i SSU och är ganska säker på var jag vill komma med livet (även fast det naturligtvis kan ändras). Jag kan diskutera på ett sätt som *SKRYT* många i min högstadieklass inte kunde, och argumenten var hållbara. Jag är säker på vad jag tycker och vet vad jag tycker är viktigt, vilket jag har märkt att många i min ålder inte kan. Jag skulle aldrig komma på tanken att göra något bara för att andra skulle tycka jag var cool heller.

Men även fast jag känner mig själv osv, kan jag på en del saker vara väldigt osäker. Ena dagen drömmer jag om hur det skulle vara att få sin egen bok tryckt och såld, hur jag skulle sitta där i min egna lilla lägenhet och laga min egen middag, bjuda hem några kompisar och fira att jag fått min dröm uppfylld. Andra sekunden klänger jag mig fast vid bardomen och vill inte lämna den, för trots allt är den något jag aldrig kan återvända till. Mina föräldrar kommer aldrig påminna mig om tandläkartider eller väcka mig innan skolan. Jag kommer inte kunna komma hem till en lägenhet som någon annan än jag själv betalar och städar, aldrig få sitta vid ett (för mig) gratis internet eller gratis TV. Jag kommer heller aldrig kunna tjata på de stakarna om pengar till fika eller en ny tröja.
Det kanske är en del av att vara tonåring, och jag kommer säkert trivas som vuxen när jag väl är där, men just nu trivs jag så bra att jag inte vill lämna mitt liv som det är nu i första taget. Om en vecka börjar jag gymnasiet, och då kommer jag ses som äldre och mer ansvar kommer läggas på mig. Jag vet inte om jag gillar det eller inte.

Nu ska jag gå och äta upp chokladen pappa och Cecilia köpte till mig när dem var utomlands (kommer aldrig i håg var) den är en blandning mellan mjölk och mörk och är fluffig inuti. Den är i alla fall god. Sen ska jag byta sängkläder och bära ner disk till diskmaskinen.

Idag har jag lärt mig sticka och ätit glass. fefoträff, serni.

Godnatt <3

När Harry Potter- fandomen äntligen nått ut till stadens papperskorgar.

Skånegläntan på Södermalm, där man även kan hitta Ron och Dumbledore.

Vid sex ska jag möta frida vid bredäng där vi ska se på parkteater, typ. Myyyyyyys. Sen bär det av hem till henne, träffa ellen och Nora, där jag ska tillbringa natten. Vi ska nämligen sätta upp SNAPE PAPPERSKORG! :D
Vi har nämligen målat en, väldigt fin indeed. Jag lägger upp bild och sånt sen. Och såklart var ni kan hitta en. När ni väntar kan ni ju ta er en titt på Harrykorgen som ligger i tanto, gjord av mina kära vänner, men tyvärr inte av mig ):

Vi ses! (Kanske hinner lägga ut ett till inlägg innan jag går, puss)

Vad ska jag säga? Jag har varit en sån där som druckit, och det är det dummaste jag gjort. Sprit dödar celler och får oss människor att göra dumma saker. Vi blir mindre fega och går med på saker vi inte skulle gått med på onyktra. Alkohol har bidragit till många männiksors död och medfört massor med lidande. Det finns inget gott att säga om det.

Jag är ju dessutom omyndig. Sexton år. Jag kan inte förstå vuxna som utan vidare köper stark sprit till barn. Vi kan ju ta mycket mer skada och det är lättare för oss att bli beroende. Jag har ett perfekt lyckligt liv utan sprit. Jag har ovanligt många vänner, jag är ute sent med dem, grillar och umgås. Jag kan skratta och må bra utan att vara påverkad. Jag kan stolt säga att jag inte dricker, och nästan alla mina vänner accepterar det. Mitt liv är överdrivet bra just nu. (förutom mami då). Jag har klarat mig igenom mycket jobbiga saker, men jag har ändå stått emot väldigt mycket. Jag kan stolt säga att jag har blivit en stark människa och är glad över vem jag är, och vad jag har blivit. Mitt liv kunde ha blivit så mycket värre.

Varför dricker man? Är det för att det är en social grej? För det är väll lika socialt med godis och läsk? (för att inte säga billigare och godare!)

Nej, alkohol är inget för mig. Jag är lycklig utan det och behöver inte ha det som något krav för att ha roligt.

Vad tycker ni?

Röker du ? Nej
Snusar du ? Nej
Skolkar du ? Nej
Gör du frukosten själv ? Jag tycker inte om frukost.
Har du suttit i rätten ? Nej
Har du slagit ner någon ? Nej
du pussat någon av samma kön ? Jaa
Har du varit på strippklubb ? Nej
Vad gör du när du blöder näsblod ? Jag sätter inte på plåster i alla fall...
När grät du senast? I måndags natt
Vem kan du prata om allt med ? Becka<3
Skriv en mening på engelska ? Where your trasure is, there will your heart be also.
Vem pussade du senast ? Smillla<3
vem kramade du senast ? Tyra
Vad är din högsta önskan just nu ? Att bli författare + träffa JK Rowling<3
Vad heter den hårspray du använder ? Ifall jag anväder nu för tiden blir det vad vi har hemma
Vilken färg har du på tröjan du har på dig ? Ljusråsa med svart text
Känner du någon som heter Niklas ? Eh, Nej.
Har du bärbar data ? Jaa (och snart en till!)
Är du blyg ? Nej
Vad tänker du på just nu ? Jag borde inte sitta vid datorn för mitt huvud har ont.

VAD FÖREDRAR DU PÅ DET MOTSATTA KÖNET ?
Mage,ben eller armar ? Eh...
Bruna,blå eller gröna ögon? Spelar ingen roll, men gröna är snyggt.
Långt eller kort hår ? Spelar ingen roll.
Lång eller kort ? Lagom :)
Charmig eller rolig ? Charm kan betyda rolig, så båda :)
Vad kollar du först in på det motsatta könet ? Det man först ser.
Hur stor betydelse har kläderna ? Inte så stor...
Gillar du någon just nu från det motsatta könet ? Harry Potter and The doctor
Gillar någon annan dig just nu ? Vem skulle? hahaha

HAR DU
Blivit kysst ? Nej
Stått på scen ? Ja
Varit med om en bilolycka ? Nej
Klättrat på berg ? Ja

ANTINGEN ELLER
Kallt eller varmt ? SOMMAREN<3
Blått eller rött ? Beror på.
Regn eller snö ? REGN<3
Ull eller bomull ? Vetinte..
Rosor eller tusensköna ? Vet inte...
Vår eller höst? vår!
Historia eller vetenskap ? Historia
Matte eller engelska ? engelska

ÖVRIGT
Svär du för mycket ? Ibland
Vilken låt lyssnar du på just nu ? Ingen...
Hur ser ditt skrivbord ut(till datorn) ? rörigt
hur är vädret just nu ? lite kvällsväder, grått...
Vart skulle du vilja åka ? Till London
Vill du ha barn? Tror det...
Isf vad skulle dom heta ? Sam är ett alternativ

SENASTE SOM DU
träffade ? Tyra
pratade i telefon med ? Michelle
sov tillsammans med ? Becka

Jag saknar alla från expecto, trots att jag träffade mååånga av dem i måndags, vilket var bääääst.

(bilden snodd från Marias bdb)

Jag har sådan fantasi när det gäller rubriker, har ni märkt det?



Veckan har varit awesome flera gånger om. Jag har träffat bland annat Siri, Linnea, Ellen, Frida, Jessica, Nora, Cykel, Gabriella, Jessica (en annan Jessica då), Rebecca och massa flera! Jag har (nästan) cyklat enhjuling, lärt mig sticka, ätit ballerina (MUMS), spelat fotboll, kubb och så har jag tagit det lungt, det var idag och anledningen var huvudverk.


I kväll blir det nog att vara hemma med Lillasyster Tyra, äta plockgodis och läsa Harry Potter <3
Vara med familjen, också, såklart! I just dettta ögonblick ligger SELMA THA CAT i mitt knä och jag klappar henne! <3

Jag hade en awesome dröm som inkluderade ett JÄTTESTORT hus, Siri, Siris ansikslösa morfar, massa andra kompisar (Michelle, Becka, Nean och TILLA!) hemliga gånger och lite HARRY POTTER. Jag ska lätt ta bort Harry Potter och göra det där till min alldeles egna berättelse! Början läggs kanske upp här snaaaaart :-)


Ha en trevlig helg, mina unika läsare :-)

Den superhemliga Marsmellowsfabriken

Herr och fru Svensson jobbar på den super hemliga marsmellow fabriken. Fru Sigrid älskar marsmellows och har ätit så många att till och med hennes hår har blivit tjockare. Men Herr svensson däremot, alltså Clas, bantar så hans mage blivit säckig.

I varje fall så ska jag berätta vad som hände den där dagen i april förra året. Fru sigrid satt vid sitt bord och åt marsmellows som vanligt medans Clas räknade hur många hon åt.
-HJÄLP skrek sigrid, en katt hade hoppat upp på hennes feta mage så hon ramalde bakl'änges och började äta upp alla fabrikens marsmellows.
-NEJ MINA! skrek Sirgird.
Clas spran och tog bort katten. Det hända samma sak dan efter den och nästa och nästa. Till slut fick Clas nog av katten som snart hade ätit upp alla marsmellow i hella fabriken och stängde igen fabriken. Både han och Sigrid tog ledigt några dagar.

En vecka senare så kom dom tillbaka till fabriken och där stog katten på golvet och jamade. Katten var nu enorm, nästan lika tjock som Sigrid. Herre svenson kunde inte låta bli att lyfta upp katten i famnen för den var så öst, nästan lika söt som sigrid. Så den fick bo i fabriken. Men i stället för godis fick den riktigt kattgodis, och det tyckte katten faktist mer om.
Och så levde katten i alla sina nio liv med Svenssons på fabriken.

Av Lovisa

Lärarens kommentar:  *stjärna*
Bra Lovisa!
Du har bra och roliga idéer!


Den här skrev jag någon gång under låg- eller mellanstadiet. Vi fick en bild på en man (smal) och en kvinna (tjock. bulligt hår) som var på en fabrik med en maskin som sprutade ut någonting. Alla i klassen fick samma bild och de flesta tog de utsprutande föremålen som muttrar etc. Men Lovisa tyckte det såg ut som Marsmellows, och hon gillade ju godis x)

Jag har inte ändrat på stavfel, styckindelningar, särskivningar osv. Allt är som det var och är. Erkänn att jag redan då visade riktiga författarskills x)

Och jag kommer ihåg hur stolt jag var- BERÄTTELSEN VAR JU NÄSTAN EN HEL A4!

Jag har hört en del klagåmål från mina kompisar nu.
"Skriv mer fantasy!", och visst. Jag kan väll börja med att lägga ut en liten bit ur en jag skrev för kanske...några dagar sedan. Kan ju säga att jag inte är helt nöjd med den, men jag gillar idén som den här lilla snutten kommer leda till. Bli glada nu och KOMMENTERA! :)

"Sam blundade och försökte att inte tänka, försökte att känna sig normal, att glömma. Brännmärket på hans hand sved fortfarande. Lysande rött visade det var han var, och vad han aldrig mer hade någon chans att bli. Valen vi gör i livet kan ändra mycket. En del val får vi bara kortvariga konsekvenser av, medan en del...Han rös. Hur kunde han varit så dum? Vad tänkte han med? Ibland är det bra att handla själviskt, även fast man kan göra något åt problemet man står inför, om det inte är ens eget borde man låta det vara. Livet kan...Borde inte bara gå ut på att endast rädda andra. Man måste få leva också. Han öppnade långsamt ögonlocken och viftade trött bort en mygga som satt sig på vänstra knäet. Men en del fick den oturen att, precis som han, ha ett liv som redan var förutbestämt, ett liv som byggde på att rädda de människorna som föraktade honom; de normala. Hans vecklade ut handen för att se på brännmärket. Men det hade försvunnit. Han log sorgset för sig själv. Hade han fått en chans till?

Vi har väll alla varit där någon gång. För en del av oss är det något som alltid kommer att minnas, så är det nog för mig. Känner ni igen er, någonstans i ert minne, att ni kanske stått framför spegeln i ert rum och provat tröja efter tröja i jakt på den rätta? Hur ni tänk; "Nej, den här kan jag inte ha, de kanske tycker jag ser ful ut då!", och hur ni sedan valt ut de tråkigaste och vanligaste som ni kan hitta i garderoben? Hur man egentligen tänkt att man ser ut som världens tråkigaste människa, men att ifall man ser hur dem på det nya stället är klädda kanske man få en inblick av vad de kan tänkas acceptera, och ifall de verkar vara okej att vara klädd hur man vill där så kan man komma med sin egen stil nästa dag och låsas som man inte orkade bry sig så mycket dagen innan?

Jag har varit där. Dagen innan starten på västbergaskolan. I början av sjuan, may i add, stod jag där framför spegeln i mitt rum. Jag minns hur halva garderoben låg på sovrumsgolvet och alla provade toppar var ut och in lite och låg här och var i hela rummet. Jag var på mycket dåligt, nervöst humör och skrek gång på gång; "Mamma, jag har inga kläder!". Till slut hittade jag en väldigt tråkig och normal, röd t-shirt med silvertext och min storasysters vita sheep monday. Jag kände mig så normal och tråkig. Jag suckade och titta ner på golvet där min knallgula tyllkjol låg. Men vände bestämt på huvudet och sa till mig själv att den fick vänta.

När jag blickar tillbaka på mitt nervösa, trettonåriga jag kan jag inte förstå på något sätt att det var ynka tre år sedan. Idag skulle jag satt på mig tyllkjolen utan att tveka. De som väljer att inte acceptera mig för mitt yttre har inget att göra i mitt liv över huvud taget. Jag kanske låter väldigt självsäker. Men efter mobbning som delvis grundades på att jag vågade sätta på mig den där kjolen så har jag insett att en del människor är svin, och de människorna mår förhoppningsvis sämre än jag gjorde under mitt första högstadieår.

Ni kanske suckar nu och tänker; "Jaha, det här är clownen, apans blogg, den där fula...Vad heter hon på riktigt?". Ifall ni som bestämde er för att jag var så otroligt ful i den där gula tyllkjolen någonsin läser det här kan jag bara säga att ni inte lyckades. Ni nådde inte målet ni helt uppenbart ville nå, jag mådde aldrig så dåligt som ni ville att jag skulle må, och ifall ni är besvikna kan jag bara säga att den dagen ni växer upp och skaffat er lite fler hjärnceller hoppas jag att ni inser vad ni gjort, för jag mådde ändå dåligt.

I slutet av nian la alla i klassen på varsitt leende och var trevliga mot varandra. Vi önskade varandra ”trevlig helg!” och så vidare. Vi pratade med varandra på ett annat sätt under lektionerna och jag hörde bara ”apa” om mig själv en endaste gång, men jag tog det, i hennes ögon med en nypa salt, tänkte alldeles för mycket den kvällen, blev uppmuntrad av en väldigt fin vän och hade något att skratta åt dagen efter. Nu ska jag inte byta ämne. Det jag försöker säga är att de där sista, kämpande månaderna på högstadiet gjorde många sitt bästa för att byta ut de dåliga minnena mot något bra, och även om jag tyckte det var kul att alla i klass 9b kunde vara någorlunda trevliga, så log jag åt deras försökt att få de dåliga minnena utsuddade. För jag kommer aldrig glömma allt de gjorde, även fast jag inser att många växt till sig. Om någon av er läser det här hade ett förlåt gjort mer än ni anar.

Och jag lovar er, att idag är jag tusen gånger lyckligare än ni förhoppningsvis någonsin kommer bli.

 

Ska jag kalla det här för en krönika eller? Jag vet inte… (skriven på 20 min, på ett ungefär, ledsen för slarvfel då)

"You might belong in Hufflepuff
where they are just and loyal.
those patient are true
And unfraid of toil"

Harry Potter and the philosopher's stone- Jo Rowling

Expecto var underbart, fint och roligt. Hufflepuff blev som vanligt mitt elevhem. många nya och gamla ansikten, aswell. precis som det ska vara.









TACK till er som tröstade mig och fick mig att bli glad. lite för er som bryr sig <3

Mamma ska opereras om fem månader, börja med cellgift nästa vecka. och medeciner (typ fem hundra miljoner olika).
jag var och kollade på peruker med mamma i dag, de är svindyra med fina. allt ska gå bra.

pusssssssssssssss.

Att sitta i svettigt biomörker. Att höra folk flämta när de händer något oväntat. Att höra sig själv snyfta över en fantasikaraktärs död. Att ha sin storasysters förstående, svettiga hand i sin. Att titta henne i ansiktet, och se att även hennes tårar sakta trillar ner över kindbenen. Att prata med någon på vägen hem. Att sitta där på tunnelbanan och diskutera allt in i minsta detalj, att fälla ytterligare några tårar. Det är så underbart. Det går inte att beskriva med ord. Bara ni som varit med om samma sak kan förstå.

Harry Potter har gjort livet så underbart härligt. Harry Potter- böckerna är vännen som aldrig svikit, men som ändå fått mig att fälla mest tårar.



Jag och min storasyster innan premiären av femte HP-premiären. då hade mina händer aldrig rört ett exemplar av Deathly Hallows. Sjukt.

"Solens sistra strålar speglades i den lilla sjön och lyste upp de närliggande träden. Myggorna flög omkring i luften på jakt efter byte. Affärerna i det lilla samhället stängde för dagen och TV4 visade sin sista nyhetsändning, lamprona i husen släktes en efter en, och längst vägkanterna tändes lamporna och spred ett milt ljus över betongpalttorna"

En del ur en ganska gammal berättelse jag skrivit.

"Två människor läser utredningen om pälsdjurens lidande.
Två människor kastar sten genom rutorna på en pälsaffär.
En mink springer runt, runt i sin bur på jakt efter en väg ut.
En butiksägare vilar ansiktet i händerna och gråter.
En räv pressar nosen mellan maskorna i nätet.
En politiker köper en jacka med pälskrage."

När ingen ser- Karin Holmlund. En ovanligt bra ungdomsbok med klockrena argument. Lättläst för en lat dag.

Ingenting borde ge människan rätt att mörde för nöjet. Ingenting borde ge oss rätten att säga "hej, en cheesburgare, tack"
Varje dag dödas tusentals djur för att Korv är gott, för att Skin är snyggt eller för att Päls värmer.
Varje dag föds det upp tusentals djur bara för att vänta samma öde. Människan borde inte få fortsätta så här. Det är inte bara död vi orsakar. Även Psykist lidande. (Jag skulle vilja se er stå inträngda i burar utan att kanppt kunna röra er, se era barn/föräldrar dras ifrån er, samtidigt som ni förtvivlat ropar efter dem).


Jag har bestämt mig. Jag säger inte att det blir nu, eller om en vecka, eller om ett år. men jag ska bli vegan.

Den här bloggen innehåller, som ni ser, en hel del konstiga texter. Men jag hoppas att ni finner dem intressanta.

 Solen trängde sig in genom de igendragna gardinerna och det lilla ljuset som lyste upp hennes rum var nog för att väcka henne. Långsamt och försiktigt öppnade hon ögonen, drog sig upp på armbågen på kudden och tittade ut bakom gardinen. Solen stod högt på himlen och inte en vindpust fick löven på buskarna att gunga. Hon drog sig upp ur sängen och gick in i köket. Där satt hennes mamma med DN i handen. Hon tittade upp för att se vem som kommit in med tårfyllda ögon och flickan kände hur något i hennes mage drogs åt. Det var något som inte stämde, något var fel.
"Jag vill berätta en sak för dig, gumman. Jag har fått cancer". Det tog tusen år för orden att tränga sig in, choken vägrade att lätta, och när sanningen väl var inom henne skar den med nyslipade knivar rätt igenom lyckan hon känt sedan hon vaknade. Smärtan fick henne att skrika och tårarna föll ändlöst ner för kinderna. I huvudet gick det tusen tankar på en gång, för många för att hon skulle kunna hålla reda på alla, men det var ändå några få som utmärktes; "Jag har blivit av med all mobbning, hjärnskadan har förstört mina grundskolebetyg, varför händer all skit mig, varför ingen annans mamma?"
Vi människor är så jävla själviska.



Jag vet inte vad jag ska kalla detta. En snutt ur ett hemskt ögonblick, kanske.
Man hittar ständigt på saker som får andra att tycka synd om en, ibland är det medlidandet mer välförtjänt än andra, detta är ett sådant.