Loja

Här sitter jag i min ensamhet mitt i natten. Är fortfarande drabbad av lyckorus och även fast jag inte kunde sova i går natt på grund av oro känner jag ingen lust att sova. Dagen efter midsommar fick jag veta att mamma hade cancer, usch. Jag har varit orolig så länge nu- väldigt länge, känns det som. Det är trots allt ungefär sju månader sedan. På ett sätt har tiden rusat förbi, på ett sätt har tiden vissa dagar bara stått stilla. Det allra jobbigaste var när håret försvann, du förstod man verkligen hur allvarligt, läskigt och förvirrande allt var. Cancer suger verkligen!

Först så skulle hon opereras inom en månad, sedan var det lite senare, och nu hände det äntligen. Det tog alldels för lång tid.

Ifall det finns någon gud därborta (Jag VET att det inte gör det!) låt mig slippa mer bekymmer nu, va?

haha!