Loja

Den superhemliga Marsmellowsfabriken

Herr och fru Svensson jobbar på den super hemliga marsmellow fabriken. Fru Sigrid älskar marsmellows och har ätit så många att till och med hennes hår har blivit tjockare. Men Herr svensson däremot, alltså Clas, bantar så hans mage blivit säckig.

I varje fall så ska jag berätta vad som hände den där dagen i april förra året. Fru sigrid satt vid sitt bord och åt marsmellows som vanligt medans Clas räknade hur många hon åt.
-HJÄLP skrek sigrid, en katt hade hoppat upp på hennes feta mage så hon ramalde bakl'änges och började äta upp alla fabrikens marsmellows.
-NEJ MINA! skrek Sirgird.
Clas spran och tog bort katten. Det hända samma sak dan efter den och nästa och nästa. Till slut fick Clas nog av katten som snart hade ätit upp alla marsmellow i hella fabriken och stängde igen fabriken. Både han och Sigrid tog ledigt några dagar.

En vecka senare så kom dom tillbaka till fabriken och där stog katten på golvet och jamade. Katten var nu enorm, nästan lika tjock som Sigrid. Herre svenson kunde inte låta bli att lyfta upp katten i famnen för den var så öst, nästan lika söt som sigrid. Så den fick bo i fabriken. Men i stället för godis fick den riktigt kattgodis, och det tyckte katten faktist mer om.
Och så levde katten i alla sina nio liv med Svenssons på fabriken.

Av Lovisa

Lärarens kommentar:  *stjärna*
Bra Lovisa!
Du har bra och roliga idéer!


Den här skrev jag någon gång under låg- eller mellanstadiet. Vi fick en bild på en man (smal) och en kvinna (tjock. bulligt hår) som var på en fabrik med en maskin som sprutade ut någonting. Alla i klassen fick samma bild och de flesta tog de utsprutande föremålen som muttrar etc. Men Lovisa tyckte det såg ut som Marsmellows, och hon gillade ju godis x)

Jag har inte ändrat på stavfel, styckindelningar, särskivningar osv. Allt är som det var och är. Erkänn att jag redan då visade riktiga författarskills x)

Och jag kommer ihåg hur stolt jag var- BERÄTTELSEN VAR JU NÄSTAN EN HEL A4!

Jag har hört en del klagåmål från mina kompisar nu.
"Skriv mer fantasy!", och visst. Jag kan väll börja med att lägga ut en liten bit ur en jag skrev för kanske...några dagar sedan. Kan ju säga att jag inte är helt nöjd med den, men jag gillar idén som den här lilla snutten kommer leda till. Bli glada nu och KOMMENTERA! :)

"Sam blundade och försökte att inte tänka, försökte att känna sig normal, att glömma. Brännmärket på hans hand sved fortfarande. Lysande rött visade det var han var, och vad han aldrig mer hade någon chans att bli. Valen vi gör i livet kan ändra mycket. En del val får vi bara kortvariga konsekvenser av, medan en del...Han rös. Hur kunde han varit så dum? Vad tänkte han med? Ibland är det bra att handla själviskt, även fast man kan göra något åt problemet man står inför, om det inte är ens eget borde man låta det vara. Livet kan...Borde inte bara gå ut på att endast rädda andra. Man måste få leva också. Han öppnade långsamt ögonlocken och viftade trött bort en mygga som satt sig på vänstra knäet. Men en del fick den oturen att, precis som han, ha ett liv som redan var förutbestämt, ett liv som byggde på att rädda de människorna som föraktade honom; de normala. Hans vecklade ut handen för att se på brännmärket. Men det hade försvunnit. Han log sorgset för sig själv. Hade han fått en chans till?

Vi har väll alla varit där någon gång. För en del av oss är det något som alltid kommer att minnas, så är det nog för mig. Känner ni igen er, någonstans i ert minne, att ni kanske stått framför spegeln i ert rum och provat tröja efter tröja i jakt på den rätta? Hur ni tänk; "Nej, den här kan jag inte ha, de kanske tycker jag ser ful ut då!", och hur ni sedan valt ut de tråkigaste och vanligaste som ni kan hitta i garderoben? Hur man egentligen tänkt att man ser ut som världens tråkigaste människa, men att ifall man ser hur dem på det nya stället är klädda kanske man få en inblick av vad de kan tänkas acceptera, och ifall de verkar vara okej att vara klädd hur man vill där så kan man komma med sin egen stil nästa dag och låsas som man inte orkade bry sig så mycket dagen innan?

Jag har varit där. Dagen innan starten på västbergaskolan. I början av sjuan, may i add, stod jag där framför spegeln i mitt rum. Jag minns hur halva garderoben låg på sovrumsgolvet och alla provade toppar var ut och in lite och låg här och var i hela rummet. Jag var på mycket dåligt, nervöst humör och skrek gång på gång; "Mamma, jag har inga kläder!". Till slut hittade jag en väldigt tråkig och normal, röd t-shirt med silvertext och min storasysters vita sheep monday. Jag kände mig så normal och tråkig. Jag suckade och titta ner på golvet där min knallgula tyllkjol låg. Men vände bestämt på huvudet och sa till mig själv att den fick vänta.

När jag blickar tillbaka på mitt nervösa, trettonåriga jag kan jag inte förstå på något sätt att det var ynka tre år sedan. Idag skulle jag satt på mig tyllkjolen utan att tveka. De som väljer att inte acceptera mig för mitt yttre har inget att göra i mitt liv över huvud taget. Jag kanske låter väldigt självsäker. Men efter mobbning som delvis grundades på att jag vågade sätta på mig den där kjolen så har jag insett att en del människor är svin, och de människorna mår förhoppningsvis sämre än jag gjorde under mitt första högstadieår.

Ni kanske suckar nu och tänker; "Jaha, det här är clownen, apans blogg, den där fula...Vad heter hon på riktigt?". Ifall ni som bestämde er för att jag var så otroligt ful i den där gula tyllkjolen någonsin läser det här kan jag bara säga att ni inte lyckades. Ni nådde inte målet ni helt uppenbart ville nå, jag mådde aldrig så dåligt som ni ville att jag skulle må, och ifall ni är besvikna kan jag bara säga att den dagen ni växer upp och skaffat er lite fler hjärnceller hoppas jag att ni inser vad ni gjort, för jag mådde ändå dåligt.

I slutet av nian la alla i klassen på varsitt leende och var trevliga mot varandra. Vi önskade varandra ”trevlig helg!” och så vidare. Vi pratade med varandra på ett annat sätt under lektionerna och jag hörde bara ”apa” om mig själv en endaste gång, men jag tog det, i hennes ögon med en nypa salt, tänkte alldeles för mycket den kvällen, blev uppmuntrad av en väldigt fin vän och hade något att skratta åt dagen efter. Nu ska jag inte byta ämne. Det jag försöker säga är att de där sista, kämpande månaderna på högstadiet gjorde många sitt bästa för att byta ut de dåliga minnena mot något bra, och även om jag tyckte det var kul att alla i klass 9b kunde vara någorlunda trevliga, så log jag åt deras försökt att få de dåliga minnena utsuddade. För jag kommer aldrig glömma allt de gjorde, även fast jag inser att många växt till sig. Om någon av er läser det här hade ett förlåt gjort mer än ni anar.

Och jag lovar er, att idag är jag tusen gånger lyckligare än ni förhoppningsvis någonsin kommer bli.

 

Ska jag kalla det här för en krönika eller? Jag vet inte… (skriven på 20 min, på ett ungefär, ledsen för slarvfel då)

"You might belong in Hufflepuff
where they are just and loyal.
those patient are true
And unfraid of toil"

Harry Potter and the philosopher's stone- Jo Rowling

Expecto var underbart, fint och roligt. Hufflepuff blev som vanligt mitt elevhem. många nya och gamla ansikten, aswell. precis som det ska vara.









TACK till er som tröstade mig och fick mig att bli glad. lite för er som bryr sig <3

Mamma ska opereras om fem månader, börja med cellgift nästa vecka. och medeciner (typ fem hundra miljoner olika).
jag var och kollade på peruker med mamma i dag, de är svindyra med fina. allt ska gå bra.

pusssssssssssssss.

Att sitta i svettigt biomörker. Att höra folk flämta när de händer något oväntat. Att höra sig själv snyfta över en fantasikaraktärs död. Att ha sin storasysters förstående, svettiga hand i sin. Att titta henne i ansiktet, och se att även hennes tårar sakta trillar ner över kindbenen. Att prata med någon på vägen hem. Att sitta där på tunnelbanan och diskutera allt in i minsta detalj, att fälla ytterligare några tårar. Det är så underbart. Det går inte att beskriva med ord. Bara ni som varit med om samma sak kan förstå.

Harry Potter har gjort livet så underbart härligt. Harry Potter- böckerna är vännen som aldrig svikit, men som ändå fått mig att fälla mest tårar.



Jag och min storasyster innan premiären av femte HP-premiären. då hade mina händer aldrig rört ett exemplar av Deathly Hallows. Sjukt.

"Solens sistra strålar speglades i den lilla sjön och lyste upp de närliggande träden. Myggorna flög omkring i luften på jakt efter byte. Affärerna i det lilla samhället stängde för dagen och TV4 visade sin sista nyhetsändning, lamprona i husen släktes en efter en, och längst vägkanterna tändes lamporna och spred ett milt ljus över betongpalttorna"

En del ur en ganska gammal berättelse jag skrivit.

"Två människor läser utredningen om pälsdjurens lidande.
Två människor kastar sten genom rutorna på en pälsaffär.
En mink springer runt, runt i sin bur på jakt efter en väg ut.
En butiksägare vilar ansiktet i händerna och gråter.
En räv pressar nosen mellan maskorna i nätet.
En politiker köper en jacka med pälskrage."

När ingen ser- Karin Holmlund. En ovanligt bra ungdomsbok med klockrena argument. Lättläst för en lat dag.

Ingenting borde ge människan rätt att mörde för nöjet. Ingenting borde ge oss rätten att säga "hej, en cheesburgare, tack"
Varje dag dödas tusentals djur för att Korv är gott, för att Skin är snyggt eller för att Päls värmer.
Varje dag föds det upp tusentals djur bara för att vänta samma öde. Människan borde inte få fortsätta så här. Det är inte bara död vi orsakar. Även Psykist lidande. (Jag skulle vilja se er stå inträngda i burar utan att kanppt kunna röra er, se era barn/föräldrar dras ifrån er, samtidigt som ni förtvivlat ropar efter dem).


Jag har bestämt mig. Jag säger inte att det blir nu, eller om en vecka, eller om ett år. men jag ska bli vegan.

Den här bloggen innehåller, som ni ser, en hel del konstiga texter. Men jag hoppas att ni finner dem intressanta.

 Solen trängde sig in genom de igendragna gardinerna och det lilla ljuset som lyste upp hennes rum var nog för att väcka henne. Långsamt och försiktigt öppnade hon ögonen, drog sig upp på armbågen på kudden och tittade ut bakom gardinen. Solen stod högt på himlen och inte en vindpust fick löven på buskarna att gunga. Hon drog sig upp ur sängen och gick in i köket. Där satt hennes mamma med DN i handen. Hon tittade upp för att se vem som kommit in med tårfyllda ögon och flickan kände hur något i hennes mage drogs åt. Det var något som inte stämde, något var fel.
"Jag vill berätta en sak för dig, gumman. Jag har fått cancer". Det tog tusen år för orden att tränga sig in, choken vägrade att lätta, och när sanningen väl var inom henne skar den med nyslipade knivar rätt igenom lyckan hon känt sedan hon vaknade. Smärtan fick henne att skrika och tårarna föll ändlöst ner för kinderna. I huvudet gick det tusen tankar på en gång, för många för att hon skulle kunna hålla reda på alla, men det var ändå några få som utmärktes; "Jag har blivit av med all mobbning, hjärnskadan har förstört mina grundskolebetyg, varför händer all skit mig, varför ingen annans mamma?"
Vi människor är så jävla själviska.



Jag vet inte vad jag ska kalla detta. En snutt ur ett hemskt ögonblick, kanske.
Man hittar ständigt på saker som får andra att tycka synd om en, ibland är det medlidandet mer välförtjänt än andra, detta är ett sådant.

Hej, jag heter Lovisa. Min dröm är att bli författare och flytta till den underbara staden london i det underbara landet storbrittanien. Denna blogg kommer fyllas med noveller/krönikor osv skrivna av mig. ifall jag heter något fint kommer jag kanske citera, men skriver det givetvis då.

Bloggen får börja med ett fint citat, tycker jag ;)

"But he understood att last what Dumbledore had been trying to tell him. It was , he thought, the diffrence between being dragged into the area to face a battle to the death and walking into the area with your head held high. Some people,  perhaps, would say that there was little to choose between the two ways, but Dumbledore knew - and so do i, thought Harry, with a rush of fience pride, and so did my parents- that there was all the diffrence in the world."

Ur Harry Potter and the half blood prince- J.K Rowling.