Loja

 Solen trängde sig in genom de igendragna gardinerna och det lilla ljuset som lyste upp hennes rum var nog för att väcka henne. Långsamt och försiktigt öppnade hon ögonen, drog sig upp på armbågen på kudden och tittade ut bakom gardinen. Solen stod högt på himlen och inte en vindpust fick löven på buskarna att gunga. Hon drog sig upp ur sängen och gick in i köket. Där satt hennes mamma med DN i handen. Hon tittade upp för att se vem som kommit in med tårfyllda ögon och flickan kände hur något i hennes mage drogs åt. Det var något som inte stämde, något var fel.
"Jag vill berätta en sak för dig, gumman. Jag har fått cancer". Det tog tusen år för orden att tränga sig in, choken vägrade att lätta, och när sanningen väl var inom henne skar den med nyslipade knivar rätt igenom lyckan hon känt sedan hon vaknade. Smärtan fick henne att skrika och tårarna föll ändlöst ner för kinderna. I huvudet gick det tusen tankar på en gång, för många för att hon skulle kunna hålla reda på alla, men det var ändå några få som utmärktes; "Jag har blivit av med all mobbning, hjärnskadan har förstört mina grundskolebetyg, varför händer all skit mig, varför ingen annans mamma?"
Vi människor är så jävla själviska.



Jag vet inte vad jag ska kalla detta. En snutt ur ett hemskt ögonblick, kanske.
Man hittar ständigt på saker som får andra att tycka synd om en, ibland är det medlidandet mer välförtjänt än andra, detta är ett sådant.