Loja

Jag har tänkt på en sak allt oftare på senaste tiden. Jag har pratat med många om hur "irriterad jag blir på folk som har bra självförtroende". Jag tror jag är lite rädd för dem. Missta er inte nu, jag är inte rädd för att de ska slå ner mig. Snarare att de ska säga något nedvärderande till mig, eller bara bli irriterade över något litet som att jag råkar knuffa dem eller säga fel sak vid fel tillfälle. Det spelar ingen roll om det är vänner eller inte, jag är lite rädd för alla´, tror jag.

Sira (min storasyster) sa en gång till mig att man kan lådsas ha bra självförtroende, för vare sig det är fake eller inte ser folk en då. Om man visar att man är trygg i sig själv tycker folk att man är snyggare, bara pga ens utstrålning. Hon har så rätt.

Problemet är att jag är rädd för att få bra självförtroende själv. Jag får inte sällan höra komplimanger som "Du är bra på att skriva", "Du har vackra ögon" och "Du är smart". För tillfället brukar jag ta åt mig och bli glad, alla gillar väll att bli uppskattade, liksom? Vem vill inte höra att det finns folk som uppskattar en? Jag vill verkligen det, jag blir överdrivet superduperlycklig. Men sen på kvällen, när jag är ensam, tänker jag på hur jag ser på dem som tar åt sig av allt bra som sägs om dem, även fast de inte är självdyrkande, och du hackar jag ner på mig själv. Säger saker som "Eh, de bara säger det för att vara snälla" och "Jag är fulfulful, dum i huvudet och värdelös". För jag vill inte vara någon självisk idiot, ju. Eller, någon som jag skulle tycka var en självisk idiot, men egentligen bara är någon som är nöjd med vem de är, vilket egentligen är bra!


Nej, jag tror att jag fått nog av att vara tonåring.